Espiritu Santua Mendekoste Jaia

lunes, 28 de noviembre de 2022

Jainkoaganako biderik gabe Sin caminos hacia Dios Jose Antonio Pagola

 


Asko dira ez sinestedun ez sinesgabe diren pertsonak. Besterik gabe, bizitza-modu batean kokatu dira, zeinetan ez baita agiri galderarik bizitzaren azken zentzuaz. Sinesgabetasunaz baino gehiago, kasu hauetan, pertsonak, jarrera sinestedun nahiz sinesgabe hartzeko, ezinbesteko diren baldintzen falta duela esan beharko genuke.

«Barne azpiegitura» falta zaien gizon-emakume dira. Beren bizierak galarazi egiten die beren buruarekin harremanetan, pixka bat sakon, jartzea. Ez dira hurbiltzen sekula beren izatearen hondora. Ez dira gauza beraien barnetik irteten diren galderak entzuteko.

Halaz guztiz, bizitzaren misterioaren aurrean erantzukizunezko jarrera bat hartzeko, ezinbestekoa da norberaren hondoraino iristea, egiati izatea eta bizitzari bihotza zintzo irekitzea azkeneraino.

Pertsona askoren krisialdi erlijiosoaren hondoan, ez ote dago ezkutuan aurreko beste krisialdi bat? Ematen duenez, gaur egun hainbat jende Jainkoagandik urruntzen ari bada, ez ote da izango lehenago bere buruagandik aldendu delako eta bizitze-maila batean kokatu delako non ezinezkoa baita jada Jainkoari entzutea?

Norbaitek, gauza hutsez eratua den ongizatearekin konformatzen bada, eta bihotza alde materialeko kezkek bakarrik hartua badu, egin ote dezake egiaz galderarik Jainkoaz?

Pertsona batek, bakarrik eta beti eta kosta ahala kosta berehalako asearen eta plazeraren bila dabilenean, ireki ote diezaioke bihotza bizitzearen azken misterioari?

Norbait, bere barnetasuna alde batera utzirik bizi denean, besteren aurrean bere buruaz itxura jakin bat harro-harro ematen eta agertzen saiatuz, jar ote daiteke pentsatzen bizitzaren azken zentzuaz?

Pertsona batek, beti azaleko hutsari emanik bizi denean, gizarte honek eskaintzen dituen milaka ihesbidetan eta dibertimendutan nahasirik, topo egin ote dezake bere buruarekin eta galderarik egin ote dezake bere azken zoriaz?

«Prestatu Jaunari bidea». Joan Bataiatzailearen oihu honek ez du galdu gaurkotasunik. Gu Jainkoaz oharturik ala oharkabe bizi, bera beti bizi da gurekin. Berriro topo egiten ahal dugu berarekin. Berriro iratzar daiteke fedea gure bihotzean. Behar dugun lehenengo gauza geure buruarekin topo egitea da, sakonkiago eta egiatiago.

José Antonio Pagola
Itzultzailea: Dionisio Amundarain

Abendualdiko 2. igandea – A (Mateo 3,1-12)

SIN CAMINOS HACIA DIOS

Son muchas las personas que no son ni creyentes ni increyentes. Sencillamente se han instalado en una forma de vida en la que no puede aparecer la pregunta por el sentido último de la existencia. Más que de increencia deberíamos hablar en estos casos de una falta de condiciones indispensables para que la persona pueda adoptar una postura creyente o increyente.

Son hombres y mujeres que carecen de una «infraestructura interior». Su estilo de vida les impide ponerse en contacto un poco profundo consigo mismos. No se acercan nunca al fondo de su ser. No son capaces de escuchar las preguntas que surgen desde su interior.

Sin embargo, para adoptar una postura responsable ante el misterio de la vida es indispensable llegar hasta el fondo de uno mismo, ser sincero y abrirse a la vida honestamente hasta el final.

Tras la crisis religiosa de muchas personas, ¿no se encierra con frecuencia una crisis anterior? Si tantos parecen alejarse hoy de Dios, ¿no es porque antes se han alejado de sí mismos y se han instalado en un nivel de existencia donde ya Dios no puede ser escuchado?

Cuando alguien se contenta con un bienestar hecho de cosas, y su corazón está atrapado solo por preocupaciones de orden material, ¿puede acaso plantearse lúcidamente la pregunta por Dios?

Cuando una persona anda buscando siempre la satisfacción inmediata y el placer a cualquier precio, ¿puede abrirse con hondura al misterio último de la existencia?

Cuando uno vive privado de interioridad, esforzándose por aparentar u ostentar una determinada imagen de sí mismo ante los demás, ¿puede pensar sinceramente en el sentido último de su vida?

Cuando una persona vive volcada siempre hacia lo exterior, perdiéndose en las mil formas de evasión y divertimiento que ofrece esta sociedad, ¿puede encontrarse realmente consigo misma y preguntarse por su último destino?

«Preparad el camino al Señor». Este grito de Juan Bautista no ha perdido actualidad. Seamos conscientes o no de ello, Dios está siempre viniendo a nosotros. Podemos de nuevo encontrarnos con él. La fe se puede despertar otra vez en nuestro corazón. Lo primero que necesitamos es encontrarnos con nosotros mismos con más hondura y sinceridad.

José Antonio Pagola

2 Adviento – A (Mateo 3,1-12)

No hay comentarios: